Många små lokala handlare efter vägen. 

Mont-Saint-Michel är en riktig turistfälla, men en vacker sådan. Det är ett gammalt kloster som ligger på en liten ö som man når genom att promenera över en lång bro. Vid ebb kan man nästan gå på havsbotten för att ta sig dit. Här var vi för länge sen när barnen var små. Den gången kunde vi parkera precis vid bron. Nu hade det blivit en gigantisk turistattraktion med en parkering som låg många kilometer från klostret. Från parkeringen kunde man åka shuttle-bussar eller häst och vagn. Vi bestämde oss för att promenera. Det tog nog en timme att gå till klostret och solen gassade. Hundarna var helt slut och vi också. Men det var det värt, det är ju så vackert. På bron och både utanför och inne i Mont-Saint-Michel stod soldater med k-pistar och poliser, terrorbekämpning på allvar. Det kändes allvarligt och lite otäckt, samtidigt tryggt.

När vi befann oss på bron så kom franska flygvapnet och bjöd på en tjusig uppvisning. De flög i olika formationer över Mont-Saint-Michel och lämnade efter sig Trikolorens färger.  Vilken tur vi hade som lyckades pricka in den uppvisningen av en händelse. 

När vi hade klurat ut en rutt till Antwerpen – ett av målen med resan, hamnade vi i Honfleur som är en liten stad i Normandie. Den ligger nära Pont de Normandie, en bro som går över floden Seine och förbinder Honfleur med Le Havre. Överallt kunde man köpa cider och Calvados, eller äppelmust. 

I Honfleur stod vi på en stor grusplan tillsammans säkert 100 andra husbilar. Ställplatsen låg precis vid Seine och väldigt centralt. Pelle plockade fram grillen, ingen annan grillade, men när han började så var det flera andra som också började grilla på grusplanen, lite kul.

När barnen var små hyrde vi ett mobile home i Saint-Malo. Det var mysigt och vi tyckte då, för sisådär en 18 år sedan att Saint-Malo var en lagom stor och trevlig stad. Är det något jag lärt mig under den här resan, så är det att saker och ting förändras.  Det man tror ska vara små pittoreska byar kan ha förvandlats till storstäder. Saint-Malo var riktigt stort, hög puls och fullt med folk överallt. Både Pelle och jag föredrar nog ställen där det är mindre kommers så att man kan koppla av. Kanske är det också bättre att upptäcka nya pärlor istället för att besöka ställen man tror ska vara på ett visst sätt. 

Vi bodde på en kommunal camping på en höjd med utsikt över staden. Vi hade nog tänkt stanna flera nätter,  men stannade bara en natt.  Vi hann i alla fall käka världens godaste galetter med jättegod cider!

Under resans gång har vi navigerat mycket med Google maps.  För det mesta har det fungerat hur bra som helst, men några gånger hamnade vi på tokiga ställen. En gång lurades vi ut på en smal liten lantlig väg med gräs i mitten. Det gick knappt att vända. En annan gång lotsades vi in i smala kullerstensgränder och hamnade uppe i bergen. Vilken tur att det går att ta ut rutten manuellt också. 

 

Quiberon är en mysig kommun i departementet Morbihan  Den ligger på en halvö som sticker ut som en lång tunga, längst söderut i  Bretagne. Kusten består av vikar med små sandstränder med finkornig sand. Du kan hitta din egen strand,  eller vilda klippor som stupar ner i vattnet. Havet är vackert turkost/blått.

Vi hittade en mysig kommunal camping som låg längst ut på halvön. Vi hade promenadavstånd till både stadskärnan och till den vilda naturen. När vi rest i Frankrike har vi upptäckt att de kommunala campingarna oftast har ett bra läge, bra pris och är fräscha. Om man letar efter Camping Municipal så hittar man dem.

På dagarna blev det sol och bad,  vi hade en fin sandstrand mittemot campingen. På kvällarna tog vi långa promenader med hundarna. 

Vi saknade nog ingenting i Quiberon. Vi hade sol, bad och vackra vyer. Vi hade till och med en kvarterskrog på campingen. Här käkade vi goda hemgjorda hamburgare med camembert på. Mums!

Åh vackra genuina Bretagne. Korsvirkeshus, crêperior, ett eget språk och så cider förstås. Det känns som att komma hem när man kommer dit. Det finns något fräscht och oförstört där. Det var femte gången för mig som jag besökte Bretagne.  När jag pluggade till franskalärare på 90-talet så bodde jag där i en månad. Det ingick liksom i kursen, att lära känna kulturen.  

Första anhalten var Vannes där vi stod på en ställplats inne i stan. Perfekt läge och schysst pris, tror det kostade en hundring.

Någon kanske tycker jag fotar många fasader,  men de är ju så vackra! Hur kan man låta bli att spegla städer? Speciellt små pittoreska städer som denna..

Så den obligatoriska karusellen som vi sett i snart sagt varje stad vi besökt. Måste vara typiskt franskt? 

Cognac, en sliten och grå stad.Omgivningarna runt själva staden med alla vinodlingar  är så mycket vackrare än själva staden. Vi hade stora förväntningar –  fast mäktigt att se och nu vet vi var Cognacen vi dricker ibland,  frodas och har sin hemvist. 

Så var vi framme vid Atlantkusten. Bordeaux passerade vi snabbt,  alldeles för stor stad för oss. Istället begav vi oss till Ile d’Oleron – Frankrikes näst största ö efter Korsika, tillika ostronodlingarnas mecka. Här fann vi lugnet och värmen (!) – 39 grader hade vi en dag. Pelle köpte en fläkt och tur var det – för annars hade vi nog runnit bort i värmen.

Överallt såg vi ostronfiskare med flata båtar som såg ut som någon slags minipråmar. Antingen såg vi dem i vattnet, eller så drogs båtarna efter traktorer. Ebb och flod skapade dramatik och ett ömsom torrt eller vått landskap.  

Överallt vimlade det av små ”ostronhus” där man kunde köpa färska skaldjur. Husen var färgglada och förde tankarna till Karibien.  Glada härliga färger – och jag fick lust att skapa och måla!

Vi bodde riktigt bra på en ställplats i anslutning till en camping i Boyardville. Det var enkelt att checka in där, man köpte helt enkelt en parkeringsbiljett i en automat för en hundring. Sen hade man tillgång till allt på campingen. På ställplatsen i Boyardville stod bara fransmän och så Pelle och jag, Stilton och Cheddar, icke att förglömma.

Det skapade en viss stämning  att det ”bara” var fransmän (i princip) som turistade/bodde i stan. När vi flanerade runt så förstod vi varför de var där. Det vimlade av mysiga restauranger, härligt uteliv och inne i stan fanns en lång härlig sandstrand.  Jag kan verkligen rekommendera ett besök i Boyardville och på ön Ile d’Oleron! Äkta fransk kultur. .

Från stranden i Boyardville såg man Fort Boyard, lite coolt. Jag hade nog trott att fortet skulle ligga mitt i Atlanten, men det låg ganska nära ön. 

Dordogne är en flod och ett område i södra Frankrike. Här finns de kända Lascaux grottorna och naturen är dramatisk. Gröna dalar, kalkstensklippor och så floden.  Här befinner vi oss nu,  i en liten by vid en biflod till Dordogne som heter Isle. Igår var vi inne i Perigeux som sägs vara ”huvudstaden” i Dordogne. Den var ganska stor och inte jättemysig. Så den staden lämnade vi snabbt.

Vi hade planerat att besöka några vackra små byar här, men eftersom det är värmebölja här – det ska bli 35 grader imorgon, så beger vi oss till Atlantkusten istället. 

Vet inte hur många fält med vackra solrosor vi passerat i Dordogne. 

Vi befinner oss inte så långt från Bordeaux. Vi kommer att besöka Saint Georges de Didonne där jag var på semester när jag var 19-20. Det ska bli spännande att se hur det ser ut där nu. 

Edit: stor opersonlig stad numera, minns inte alls staden som så..Men rätt så schysst playa! 

Annars är det mysigt att bo i husbilen som redan känns som en kär gammal vän. Vi sover bra i den och Fia, som vi döpt henne till (en Fiat..) är inte alltför törstig. Vi kommer riktigt långt på en tank. Hon är lagom stor för oss och funktionell på alla sätt och vis. Det går bra att hitta parkeringar till henne även inne i städer.

Hundarna verkar trivas att vara med på semester och kan nog det mesta om franska slott och herresäten vid det här laget.

Vi har sett och fått uppleva massor redan. Det är så enkelt att resa med husbil, lätt att bara stanna och gå bak i bilen och käka lunch. I Tyskland åt vi en massa goda korvar och annat, här har det blivit en massa goda ostar förstås. I kylen ligger champagne på kylning.