Så var vi framme vid Atlantkusten. Bordeaux passerade vi snabbt,  alldeles för stor stad för oss. Istället begav vi oss till Ile d’Oleron – Frankrikes näst största ö efter Korsika, tillika ostronodlingarnas mecka. Här fann vi lugnet och värmen (!) – 39 grader hade vi en dag. Pelle köpte en fläkt och tur var det – för annars hade vi nog runnit bort i värmen.

Överallt såg vi ostronfiskare med flata båtar som såg ut som någon slags minipråmar. Antingen såg vi dem i vattnet, eller så drogs båtarna efter traktorer. Ebb och flod skapade dramatik och ett ömsom torrt eller vått landskap.  

Överallt vimlade det av små ”ostronhus” där man kunde köpa färska skaldjur. Husen var färgglada och förde tankarna till Karibien.  Glada härliga färger – och jag fick lust att skapa och måla!

Vi bodde riktigt bra på en ställplats i anslutning till en camping i Boyardville. Det var enkelt att checka in där, man köpte helt enkelt en parkeringsbiljett i en automat för en hundring. Sen hade man tillgång till allt på campingen. På ställplatsen i Boyardville stod bara fransmän och så Pelle och jag, Stilton och Cheddar, icke att förglömma.

Det skapade en viss stämning  att det ”bara” var fransmän (i princip) som turistade/bodde i stan. När vi flanerade runt så förstod vi varför de var där. Det vimlade av mysiga restauranger, härligt uteliv och inne i stan fanns en lång härlig sandstrand.  Jag kan verkligen rekommendera ett besök i Boyardville och på ön Ile d’Oleron! Äkta fransk kultur. .

Från stranden i Boyardville såg man Fort Boyard, lite coolt. Jag hade nog trott att fortet skulle ligga mitt i Atlanten, men det låg ganska nära ön.