Premiärturen med vår husvagn Lilla Röd gick idag till Färnebofjärdens nationalpark vid södra Dalälven. Som vi längtat efter att ge oss iväg med henne. Vi har ju ägt husvagnen en månad och bara pimpat och fixat med henne hemma på tomten. Men den här helgen fick vi äntligen tid att ge oss iväg en sväng.
Om det ska bli av – detta med att röra på sig regelbundet – så behöver man ha en plan för det. Antingen så är man spontan och hoppar in i bilen och tar sig till nåt trevligt ställe. Eller så rekar man i närområdet och hittar nån bra slinga man kan gå på hemmaplan..
Så blev det måndag igen och en ny vecka ligger framför oss. Efter jobb bestämde vi oss för att åka en sväng till Pilsbo. Har man suttit inne hela dagen vill i all fall jag ut..
Ibland känner man verkligen att man gjort rätt för lite helg! Som jag har slitit denna vecka. Men det är historia nu. Körsblom hittade jag i Uppsala. Annars är jag sugen på att fota träden i Kungsan, men där kanske är stängt i dessa knasiga tider? Man får snoka reda på nåt körsbärsträd i Blom runt knuten. Hur som jag ska verkligen njuta av ledigt..
Dagen idag gruvade jag mig massor för igår – men nu är den gjord. Den blev bra – trots att det var ett tufft schema med många och långa möten. Ibland mår man bra av att ha lite – läs mycket att göra. Man behöver i alla fall inte ha dåligt samvete för att man inte gjort tillräckligt..
Den här helgen gick åt till pluggande. Jag läste och skrev hela helgen och halva måndagen. Sen laddade jag upp min uppgift när klockan var 23.55 – i måndags – jag hade alltså fem minuter till godo.. Sånt kostar på – visserligen är jag bra på att arbeta under press, men som sagt var det kostar energi att ha kniven mot strupen.
Helgen gick fort! Jag har pluggat – läst och skrivit på en uppsats som ska in på måndag. Pluggar ju neuropsykiatriska svårigheter på 50%.
Annars har jag gått 9 km idag samtidigt som jag lyssnade på kurslitteratur. Kan tipsa om en bok: Konsten att fejka arabiska. Den handlar om en kvinna som har autism utan att veta om det. Man följa hennes uppväxt och tills hon slutligen får en diagnos när hon är 32 år gammal. Titeln kommer sig av att hon drömmer att hon får ett toppjobb som journalist på en marockansk tidning – men hon kan inte ett ord arabiska – men alla tror att hon kan språket. Egentligen handlar det om att hon kämpar med det sociala ”språket” – hon kämpar med att läsa av sociala samspel och låtsas vara ”normal”. Jättebra bok!
Äntligen fredag – det behövde jag, har jobbat hårt denna vecka. För att skingra tankarna efter jobbet tog jag en långpromenad och fick ihop 8 km idag. Så skön känsla efteråt.