Igår var en hemsk dag – då vi tog farväl av vår älskade Cheddar- en engelsk cockerspaniel som vi haft i våra liv sedan han var valp. Elva fina år fick vi tillsammans. Han var världens klokaste och finaste hund! Hans blick kunde se rak igenom vem som helst. Han kunde vara ganska bestämd – samtidigt hade han världens största hjärta. Som vi saknar honom – det gör ont i kroppen när jag tänker på att han är borta. Att ens skriva det här inlägget är svårt, och att välja en bild på honom river upp sår.

Tyvärr fick Cheddar inflammation i bukspottskörteln i november. Då var han inne på Ulltuna och fick behandling. Den gången repade han sig – men har sedan dess ätit dietkost- mycket fettsnål mat. Men så efter att vi kom hem från Amsterdam blev han dålig igen. Han började först halta på bakbenen, det var i söndags och då åkte vi till Albano eftersom Ulltuna var stängt. Där sa de att han hade artros och att vi skulle ge honom flytande Alvedon. Det gjorde vi, men han blev bara sämre. Efter någon dag började han kräkas och fick problem med magen. Så slutade han äta och dricka, vi åkte till Ulltuna och där blev han inlagd. De konstaterade att han hade problem med bukspottskörteln- mycket värre denna gång. Han fick dropp och smärtlindring. De gjorde ultraljud på honom och kunde då se att han också hade tumörer på mjälten och levern.

Älskade Cheddar – vad hade vi för val annat än att fatta ett tufft beslut. Man är ju skyldig att göra vad man kan för sina vänner – vilket vi gjorde. Men nu är sorgen så stor, han lämnar efter sig ett enormt tomrum. Trots att vi har två engelska cockers till – kan ingen av dem fylla hans plats. Det går inte. Varje natt har han sovit på min kudde, nu är det väldigt tomt..

Jag kommer aldrig glömma dig Cheddar – älskade vän och familjemedlem.