Idag skulle Pelle och jag ut en liten sväng i skogen var tanken. Vi hamnade i Norra Lunsen – ett naturreservat strax söder om Uppsala. Det var inte vårt första besök där, läs mer här.

Det började bra – det är så fantastiskt att vandra där, härliga stigar så vacker natur – urskog. Jag fotade med min nya mobil och allt var frid och fröjd.

Vi traskade på, var inställda på att gå en timme ungefär. Vi hade packat en ryggsäck med kaffe och lite fika. Väl framme vid Lunsentorpet hittade vi en fin plats utanför som vi fikade på.

Mätta och belåtna började vi gå tillbaka till bilen. På väg till torpet vandrade vi på Upplandsleden som var markerad med orange, så vi följde orange markeringar även tillbaka. Efter en stund tyckte jag att stigen inte var lika upptrampad som när vi gick till torpet. Pelle tyckte dock han kände igen sig så vi fortsatte. Ju längre bort vi kom, desto tystare blev det i skogen.

När vi hade vandrat någon halvtimme kände vi båda att vi absolut var på fel stig. Sen så träffade vi ett par som bekräftade våra misstankar. Vi hade gått åt fel håll och det var nio kilometer tillbaka dit där vår bil stod parkerad. Eftersom klockan började bli mycket och vi ville komma ut ur skogen, så bestämde vi oss för att fortsätta samma stig tills vi kom ut på en grusväg som vi sett på Eniro.

För att göra en lång historia kort så gick vi sammanlagt fyra timmar! Det slutade med att vår ena hund blev halt, så jag stannade med hundarna i en busskur medan Pelle sprang och gick (9 km!) till bilen. En timme tog det, han var helt slut, hundarna var slut och satt och skakade, jag frös. Ja jösses vilken dag! Snacka om att man uppskattade vårt hem när vi väl landade här hemma. Roligt minne efteråt, men hemskt just då.

Ska du vandra i Norra Lunsen? Se upp med skyltningen – den är som sagt var inte helt solklar…