Det har liksom smugit sig på. Gjort sig oansenligt. Oviktigt. Jag har inte märkt att det blivit en naturlig del av min helg, ibland min vardag. Jag som sa nej, säger plötsligt ja tack. Känner mig lurad av mig själv. Det finns alltid något att fira. Men… stopp – inget mer, det räcker nu! 

Från 60.2 till 62.8 på några veckor. Oacceptabelt. 

I somras när jag kunde säga nej..