Jag tror att jag börjar landa på jobbet. Allt känns mindre förvirrat och ansiktena har fått ett namn. Schemat funkar och det mesta rullar på. Men hade ingen aning om att det var så jobbigt att byta arbetsplats och rutiner nuförtiden. 

När vi köpte husbil i somras fick vi “offra” bästa hundbilen. Man kan ju inte ha allt.. Men det var det värt, absolut! Så vi har provat att ha en personbil, men att knöla in hundarna i Peugeoten var minst sagt knöligt.. Så idag hann vi köpa en fin bil till Pelle efter jobbet. Det blev en ljusblå kombi – precis den där ljusblå nyansen som min pappa Nils aka Nisse älskade. Säljaren hette förresten Nils vilket jag tycker var ett sammanträffande, slump eller synkronicitet? Jag tror att den här välvårdade bilen i rätt prisklass med endast en tidigare ägare och låga mil var ämnad för oss. Tack Nils.

Imorrn äre freda!