Känslan när yngsta barnet (han är visst 24.. åren går) lämnat boet. Tomt och märkbart tyst på ett konstigt sätt..
Å andra sidan så bor han ju nästgårds och redan imorgon är vi bjudna på middag hos honom och flickvännen.

Så vad gnäller jag för? Nä – nu lite Ernst och lite ostbågar en tisdag!



Nu är jag sugen på att åka husbil…
Tänk när vi hittade en fin ställplats i Skallkroken, med havsutsikt och fantastiska vandringsleder..
När vi spelade Uno med solnedgången som ackompanjemang.
När vi vandrade i en slemmig sörja upp till knäna, bara för att upptäcka Möns Klint på nära håll..
Hade picknick i det gröna.
När vi var på tur med voffsingarna i cykelkärran.
När vi vandrade i bokskogar fulla med sniglar..
Tänk när vi hittade lugnet i Jämtland och södra Lappland..
När Pelle äntligen fick napp.. 
När vi åkte Vildmarksvägen och blev hänförda av vyerna..
När vi besökte fem vattenfall på en vecka. 
När vi fjällvandrade och jag var rädd att vi skulle möta en björn.
Siljan. Så många härliga minnen, inte konstigt att man längtar ut igen.





















