Idag besökte vi min pappas hembyggd Norrflärke utanför Örnsköldsvik. Efter riktlinjer från min kusin, lyckades vi hitta min farfars hus. Det var rött och litet och såg ut som jag mindes det, på ett ungefär – bara björkallen  som saknades – den hade nuvarande ägaren sågat ner.

Väl där så fick vi syn på en tant som satt utanför ”hans” hus och läste. Pelle tyckte jag skulle fråga henne om hon visste något om min farfar. Sagt och gjort… Tanten blev jätteglad – det visade sig att hon hade massor att berätta om min släkt – eftersom hon släktforskat i många år. Vi blev inbjudna till hennes kök, tänk att få se insidan av farfars kök (!) – där nästan inget hade förändrats under alla år, bortsett från någon tapet. Vardagsrummet såg ut som jag mindes det..

Vilken konstig känsla – inte nog med att jag satt i min farfars kök med en främmande kvinna, som jag inte alls var släkt med, utan dessutom så hämtade hon en pärm. I den pärmen fanns namnen på alla i min släkt, långt bak i tiden och så framåt och så på en sida hittade jag mitt eget namn.. När vi satt i hennes kök så klickade det till i min telefon, inget jag tänkte på just då – när jag tar upp den senare ser jag att den filmat och spelat in allt hon betättat om min pappas släkt och hans hembygd. Spooky tänker jag, samtidigt – tack..

Efter den nyvunna bekantskapen lämnade vi Örnsköldsvik och körde till Norrfällsviken där vi är just nu. Det är ett 350 år gammalt fiskeläge.

Där vi står med husbilen har vi nästan havsutsikt. Campingen är jättefin, en vacker strand, skogstomter med egna eldstäder vid varje plats.

Här finns en speciell röd granit som kallas rapakivigranit.